Vill du ta livet dig själv? Föreställ dig detta. Du kommer hem från skolan en dag. Du har haft ännu en hemsk dag. Du är redo att bara ge upp. Så du går till ditt rum, stäng dörren och tar fram det självmordsbrevet du har skrivit och skrivit om och om och om igen. Du tar ut de rakblad och skär för den allra sista gången. Du tar flaskan med piller och tar dem alla. Du stänger dina ögon för allra sista gången. Några timmar senare, slår din lillebror på din dörr för att komma och berätta att middagen är redo. Du svarar inte, så han går in Allt han ser är att du ligger på din säng, så han tror att du sover. Han berättar för din mamma. Din mamma går till ditt rum för att väcka dig. Hon märker att något är konstigt. Hon griper tag i papperet i handen och läser det. Snyftande, försöker hon att väcka dig. Hon skriker ditt namn. Din bror, så förvirrad, går och berätta för pappa att "Mamma gråter och han kommer inte vakna." Din pappa går till ditt rum. Han ser på din mamma, gråtandes, håller hon brevet intill sitt bröst. Det slår honom, vad som händer, och han skriker. Han skriker och kastar något på väggen. Och sedan faller han på knä, han börjar gråta. Din mamma kryper över till honom, och de sitter där och håller om varandra och gråter. Nästa dag i skolan, finns det ett meddelande. Rektorn berättar för alla om ditt självmord. Det tar några sekunder för det att sjunka in, och när det gör det, blir alla tysta. Alla skyller på sig själva. Dina lärare tror att de var för hård mot dig. De genomsnittliga populära tjejerna/killarna, de tänker på alla de saker som de har sagt till dig. Tjejen som brukade reta dig och kalla dig namn, kan hon inte låta bli att hata sig själv för att hon aldrig berätta hur vacker du är. Ditt ex flickvän, den som du sa allt till, som gjorde slut med dig .. hon kan inte hantera det. hon bryter ner och börjar gråta, och springer ut ur skolan. Dina vänner? De snyftande också, undrar hur de aldrig kunde se att något var fel, och önskar att de kunde ha hjälpt dig innan det var för sent. Och din bästa vän? Hon är i chock. Hon kan inte tro det. Hon visste vad du gick igenom, men hon trodde aldrig att det skulle gå så illa ... Illa nog för dig att avsluta det. Hon kan inte gråta, hon kan inte känna någonting. Hon ställer sig upp, går ut ur klassrummet, och bara sjunker till golvet. Skakar och skriker, men inga tårar kommer ut. Det är några dagar senare, på din begravning. Hela staden kom. Alla visste att du var killen med den ljusa leende och fin personlighet. Den som alltid var där för dem. Massor av folk prata om alla de goda minnen de hade med dig, det var en hel del. Alla gråter, din lillebror fattar fortfarande inte att du dödade dig själv, han är för ung. Dina föräldrar sa bara att du dog. Det gör ont i honom en hel del. Du var hans storebror, du ska alltid vara där för honom. Din bästa vän, hon försöker att vara stark hela tjänsten, men så fort de börjar sänka din kista till marken, förlorar hon det. Hon gråter och gråter och slutar inte på dagar. Det är två år senare. Dina lärare sluta på sitt jobb. De *Mean Girls* har ätstörningar nu. Pojken som brukade reta dig skär sig själv. Ditt ex flickvän vet inte hur man älskar längre och bara leker runt med killar. Dina vänner går alla in i depression. Din bästa vän? Hon försökte ta livet av sig. Hon lyckades inte som du gjorde, men hon försökte ... din bror? Han fann till slut ut sanningen om din död. Han skadar sig själv , ropar på hjälp på natten, han gör precis vad du gjorde åren fram tills ditt självmord. Dina föräldrar? Deras äktenskap föll samman. Din pappa blev en arbetsnarkoman att distrahera sig från din död. Din mamma fick diagnosen depression och bara ligger i sängen hela dagen. Människor bryr sig. Du kanske inte tror det, men det gör de. Dina val påverkar inte bara dig. De har effekter på alla. Avsluta inte ditt liv, du har så mycket att leva föör..;-)

-Kolla denna klänningen Julia, sa jag och höll fram en blommig klänning med volanger.
-Åhh, prova den, jag tror att den passar perfekt på dig, sa Julia samtidigt som hon kollade på de andra kläderna i affären.
Jag gick in i provrummet och provade klänningen och precis som Julia sagt så passade den perfekt. 
Julia köpte en blommig kjol och ett gult linne.
Vi gick in på Espresso house och köpte varsin muffins och en fanta.

När jag kom innanför dörren där hemma stod mamma och lagade mat.
-Vad blir det för mat? Ropade jag från hallen.
-Köttbullar, potatis och brunsås, ropade mamma tillbaka.
-Okej, jag kommer snart, ska bara gå på toa.

Jag gick på toa och la min nyköpta klänning på min säng, jag startade datorn och skrev på twitter:
Had a great day with @juliatheone at the mall. 
Sedan gick jag in i köket och dukade fram på bordet, sedan satte vi oss ner och åt.
-Köpte du något idag? Sa mamma och log mot mig.
-Ja, en muffins, sa jag men fortsatte, 
-Och en blommig klänning med volanger, den är super fin! Sa jag och log stort.
-Vad bra att du hittade något, vad ska ni göra i skolan imorgon? Frågade mamma.
-Vi ska åka till Gröna lund, vi åker med tunnelbanan klockan 10 och är inte hemma förens sent imorgon kväll.
-Okej.
Jag åt upp min sista köttbulle, reste på mig och satt in tallriken, besticken och glaset i diskmaskinen.
-Tack för maten, det var gott som vanligt! Sa jag och gick mot mitt rum.

Jag satte på en film och satte mig i sängen. Filmen var inte speciellt bra, eftersom jag somnade. Mamma kom in vid halv 11 på kvällen och väckte mig. 
-Jag går och lägger mig, godnatt! Sa mamma.
-Godnatt, jag ska nog också de, somnade framför TV:n, haha! 
Jag reste mig och gick till badrummet för att borsta håret och borsta tänderna samt tvätta av sminket, sedan kröp jag ner i min varma säng och somnade fort.
__________________________________________________________________________________
Slutar nu mera att posta noveller i bloggen, men jag får väl se!!..

Hej

Ni vet väl att jag la ut en One direction novell förut.

Tänkte göra det igen fast med en annan blogg. Besök gärna hennes blogg:

http://onedirectionnovell.blogspot.se/

Men hon har flyttat bloggen till blogg.se ni kommer se det när ni har besökt hennes blogg.

Nästa inlägg blir en One direction novell "The way to my life - del 1"

Han simmade ännu närmare mig och jag klängde mig fast runt honom så att jag skulle slippa hålla mig uppe själv. Men det gick sådär, för han sjönk och så gjorde jag. När jag hämtat andan igen hängde jag mig på Louis igen. Och denna gången sjönk han inte. Jag lutade mig mot honom och våra läppar möttes. Kyssar i regnet? Släng dig i väggen. Det här är så mycket bättre.

tidigare:

- U know what? Then we are going to sing it for you. Sa Zayn.

- Hedvig, as much as I like to have you one the stage.. I will have to ask you to step off. Sa Louis lite retsamt och jag gav honom en kyss innan jag klev ner från scenen.

- Well, here you go! Skrek Harry och dom drog igång.

Jag smög bakom Alexandra och hennes kompisar och satte mig på en stol intill husväggen. Jag andades ut, nu var det bara att hoppas att det här skulle fungera.

---------------------

Killarna klev av scenen och det blev kramkalas med en och annan autograf och bild. Jag reste mig för att gå fram till dom. Ingenting kan beskriva hur nervös jag är. Jag tog ett djupt andetag och slutade nästan att andas helt innan jag pickade Alexandra på axeln. Hon vände sig om och kastade sig om halsen på mig. Va? Var det så lätt? Skulle jag inte få en till utskällning eller något i den stilen?

- Hedvig! Did you do this for me? Frågade hon när hon släppt taget om mig.

- Uhmn, yes.

- That is so awesome! I thought you didn’t care that I was mad at you.

- Of course I cared, it was killing me.

- Aww, I’m so sorry I wouldn’t listen to you!

- No I’m sorry that I didn’t tell you!

- If I just can stick in here a bit, I think it was a little bit my fault that you didn’t tell her. I did tell you not to take help of a friend. Sa Louis och skrattade lite försiktig.

- Take help for what? Frågade Alexandra lite förvånat.

- Eeh, when I meet them. I didn’t really know who they were. So, Louis gave me a mission to find out who they were without telling any friends.

- You didn’t... WHAT? Alla tre bara gapade och jag kunde inte låta bli att skratta.

- But, I have talked about them all the time since we came to London.. Hon stannade upp och tittade ner i marken. Jag kunde se hur hon rodnade när hon insett att hon just hade talat om för One Direction att hon pratade lite för mycket om dom. Killarna skrattade lätt.

- Haha, I know but you had never shown me a picture of them. I didn’t know how they looked like.

- That was akward, but yeah that’s true. Sa hon och kollade upp.

- You shouldn’t think it’s akward. The most akward thing is that Hedvig didn’t know who we was. Sa Niall retsamt och alla skrattade och jag kände hur jag rodnade.

- So who wants friends reunion - cake? Marie avbröt skratten och alla rusade mot köket.

Det var verkligen krig om vem som skulle få först ta tårta först och i slutändan blev det Niall som lyckades knycka åt sig hela den stora tårtan själv. Som om kriget i köket inte var nog, nu sprang Niall med tårtan i famnen i trädgården med alla killarna efter sig. Jag skrattade så mycket att det knappt kom fram något ljud alls. Och när Niall trillade och landade med huvudet i tårtan trodde jag att jag skulle dö. Jag kunde inte andas, men som tur var andades jag snart igen.

Jag slängde av mig min kofta och mobilen innan jag sprang mot Niall. Jag tog en näve tårta i handen och kastade iväg den. Det hade ju varit elakt att kasta på någon som låg ner. Så jag satsade på närmsta stående, Louis. När jag ändå var igång så kastade jag lite på Zayn också. Båda två var inte sena att kasta tillbaka och ett tårtkrig utbröt. Och av någon anledning var det jag som var huvudmålet.

Jag hade tårta exakt överallt. Dom andra hade lite tårta här och var, men ingen slog mig. Louis smög upp bakom mig.

- You know what I think? Sa han med händerna runt mig.

- No.. Svarade jag lite tveksamt, vad hade han nu för sig?

- I think you need a bath. Sa han och tog ett lite hårdare grepp om mig.

- Noo! no, no, no, no Loueeh! Men vad skulle jag göra.

Jag tittade upp över ytan och kunde se hur alla skrattade. Nu jäklar. Man kastar inte i mig utan att åka i själv. Jag kastade mig upp över kanten och började jaga Louis. Men han var för snabb så jag satsade på Niall som satt och åt tårta från sitt eget ansikte. Han var inte alls beredd på det men lyckades ändå dra ner mig med sig i alla fall. När jag för andra gången tittade upp över ytan såg jag att dom andra börjat jaga varandra. Harry hade lyckats få tag på Alexandras ena kompis och hoppade i poolen med henne i famnen. Liam drog med sig Alexandra och Zayn grabbade tag i Alexandras andra kompis. Vi skrattade och hade lite vattenkrig innan vi insåg att Louis fortfarande var på land.

Killarna skyndade sig ur poolen och lyckades få fatt på Louis. Och kastade honom i vattnet. Men han kom inte upp över ytan. Jag fick panik, hade han slagit sig? Vad gör han?

- IIIIIIIIIIIIIIIIH!! oh my gud! You can’t do that. Skrek jag. Louis hade simmat under vattnet och dykt upp precis framför mig.

- Oh, I’m sorry. Didn’t mean to scear you. Alla skrattade.

- Pffft. Fnös jag.

Han simmade ännu närmare mig och jag klängde mig fast runt honom så att jag skulle slippa hålla mig uppe själv. Men det gick sådär, för han sjönk och så gjorde jag. När jag hämtat andan igen hängde jag mig på Louis igen. Och denna gången sjönk han inte. Jag lutade mig mot honom och våra läppar möttes. Kyssar i regnet? Släng dig i väggen. Det här är så mycket bättre.

tidigare:

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

tidigare:

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------

Jag skyndade mig innanför dörren och in på mitt rum. Jag tog upp mobilen och slog Louis nummer. Telefonsvararen. Jag vet att han har mobilen på sig. Han har den alltid med sig. Varför svarade han inte, ingenting hade ju hänt och han hade inget att vara arg på mig för. Jag skickade ett sms istället, ”Lou, I don’t know what you think you saw. But thats was my friend from sweden. You can’t possible be so jealous that I not even can talk to other boys. Please call me! xx”. Mer än så kunde jag inte göra. Eller jo, vänta.

- Marie!? Ropade jag så högt jag kunde. Och jag hörde hur Marie kom springandes uppför trappan.

- Yes, what is it?

- Can you pleaseplease drive me home to Lou?

- Of course I can, but next time you yell for me like that. Please don’t sound like someone is dying!

Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi sa ingenting under hela resan och jag glömde nästan tacka henne för skjussen när jag hoppade ur bilen. Jag rusade upp för trappan och knackade på dörren. Jag höll andan, pleasepleaseplease be here. Dörren öppnades men det var inte Louis som stod där, utan Harry.

- Hi. Sa han lite förvånat.

- Is Louis here?

- No..

- You know were he is?

- No, actually I don’t. What happened?

- Nothing, but Louis thought something happened. Can I come in and wait for him here?

- Sure.

Vi gick in och satte oss i soffan. Det stod på tvspel på tvn. Harry hade antagligen spelat innan jag knackat på dörren.

- Isn’t that my hood?

- Oh, yes it’s yours. I forgot to return it to you and and this morning I was so stressed that I accidentally took yours instead of mine.

- It’s alright, I honestly haven’t missed it. You can keep it if you want.

- No you can get it back. Sa jag och började ta av mig den men Harry avbröt mig,

- Keep it, I mean it. You will get cold otherwise.

- Are you sure, really really sure?

- Yes, keep it! Skrattade han.

- So, what does Lou think happened?

- uhm, I don’t know what he think happened, because I haven’t had the chance to talk to him. He’s not answering my calls.

- But what did you do to make him belive you had done something? Haha, you know what I mean.

- I just had a coffee with an old friend from sweden who happened to be a guy. And I heard something behind us and saw Louis hurry away in an other direction.

- Aha, it sounds like you need to think about something else. Wanna play video games with me?

Harry hade verkligen rätt, jag behövde tänka på någonting annat. Och Mario Kart var ett väldigt bra sätt att glömma allt annat med. Killarna kom hem en efter en och började spela Mario Kart med oss. Jag skrattade och hade roligt men när klockan hade blivit 2 på natten hade Louis fortfarande inte kommit hem. Jag började bli riktigt trött och orkade nästan inte sitta upprätt i soffan. Så jag satte alarm på mobilen precis innan jag somnade på soffan i deras lägenhet.

Jag vaknade utav mitt mobilalarm ringde. Jag öppnade ögonen för att stänga av det när jag upptäckte att jag inte låg i soffan längre. Det här var Louis rum. Och var var min mobil? Jag kunde höra den men jag såg den inte. Jag satte mig upp och mötte Louis blick.

- I’m sorry. Sa han och tittade ner i golvet.

- I have talked to Harry, I just over reakted. Fortsatte han samtidigt som han satte sig ner på sängen.

- It’s okey, I would reacted the same way.

- But I didn’t even try to find out how it was. I’m so sorry!

- No really, it’s okey. I was just afriad that I would lose you.

- Don’t ever be afriad to lose me. Cause I will always love you.

- I love you. Viskade jag och la mig i hans famn. Han kysste mig och det var tur att jag låg ner för om jag hade stått upp hade jag legat på golvet nu. Jag är nästan lite rädd för hur svag jag är för honom.

Hur underbart och alldeles fantastiskt det än var att vara i Louis armar kunde jag inte ligga där för alltid. Jag hade lektioner att passa. Och det värsta som skulle kunna hända var, ja förutom att förlora Louis, att komma till skolan i samma kläder som dagen innan. Om det hade varit veckan innan hade ingen lagt märke till det. Men vid tanke på hur utstirrad jag hade känt mig igår. Trodde jag inte att det var någon som skulle undgå att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad.

Så jag fick låna ett par blåa chinos utav Louis. Det här var verkligen vad man kunde kalla ”boyfriend jeans”. Förutom det faktum att det inte var jeans. Men jag kunde ju inte gå till skolan i enbart byxor.

- Turn around for a little while. Sa Louis och jag kunde se att han hade något för sig.

- Why?

- Just do it. Sa han och jag skrattade samtidigt som jag vände ryggen mot honom.

Jag hörde hur han rotade i garderoben innan jag kände hans hand på min midja och han sträckte fram ett vitt paket framför mig.

- Surprise! Viskade han i mitt öra och jag skrattade.

- Lou it’s not my birthday..

- I know, but I want you to have this. Sa han och jag vände mig mot honom för att kyssa honom. Jag höll på att falla men han fångade upp mig i sin famn. Det här kommer verkligen ta kol på mig en dag.

Jag öppnade paketet och där i låg världens finaste stickade randiga tröja. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

- The boys aren’t allowed to wear strips, but I thought of you when I saw it. And you isn’t one of the boys. So I thought it doesn’t matter.

- Haha, aw Louis it’s so beautiful! And it’s really the right time to give it to me. Because otherwise I should had to go to scool without a shirt.

Jag bytte om och flätade mitt långa hår i en fläta innan vi gick ner för att äta frukost. I köket satt Niall och Liam. Det var tydligen bara dom som var vakna.

- New clothes? Frågade Niall.

- Only the shirt, I got it from Lou. The pants are actually Louis. Vi skrattade.

- So how come we aren’t allowed to wear stripes when she is? Frågade Liam Louis lite retsamt.

- She aren’t in the band, she’s my girlfriend. Skrattade han och jag blev varm inombords.

Hans släppte av mig en bit från skolan, ungefär utanför tunnelbanestationen, för att vi skulle slippa skrikande fans. Så när jag klev innan för dörrarna hoppades jag nästan på att gårdagens uppmärksamhet inte skulle hända igen.

Men så fel man kan ha. Det var som om allt och alla liksom stannade upp och det var bara jag som rörde mig framåt. Jag kände blickarna i nacken när jag gått förbi. Men jag lyckades överleva ända fram till klassrumsdörren där jag blev stoppad utav två av Alexandras kompisar.

- Been at you boyfriends house to night? Sa den ena och jag gillade inte tonen hon hade när hon pratade med.

- Forgot to bring clohtes? I really don’t think that’s your pants. Sa den andra och jag kände hur jag rodnade.

- Thought so. Fortsatte hon.

- Proud of your self? Sa den första och nu skulle jag äntligen lyckas kläcka ur mig någonting.

- Proud of what? Sa jag.

- For being Louis Tomlinson’s girlfriend. And breaking Alexandras heart.

- Breaking what? Sa jag kanske lite väl förvånat och högt.

- You could, after all, told her that you were seeing Louis. Perhaps you couldn’t know that Alexandra was in love with him. Jag tappade hakan. Va? hörde jag rätt?

- Alexandra is what!?

- Yes, you heard right. She. Is. In. Love. With. Him. And you sort of made that dream crash and burn for her.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

-----------------------

Det är nog ungefär såhär ofta jag kommer uppdatera, varannan dag. Det är lagom lång tid emellan och det blir bättre texter om jag får tänka igenom dom lite.

tidigare:

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade "I love you" i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

-----------------------

När jag gick av scenen såg jag att jag hade fått ett sms från Alexandra. ”WHAT!? YOU AND LOUIS??? WHY HAVEN’T YOU TOLD ME? SO THATS WHAT YOU HAVE BEEN HIDING! I thought we were friends.”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eller göra. Så jag försökte skaka av mig minnet av smset och gick istället in på twitter och skrev ” I love you @Louis_Tomlinson”. Kände mig lite barnslig men tog inte bort det, för det var ju faktiskt sant.

Killarna klev så småningom av scenen och det blev dags för mig att gå mot bussarna som skulle ta alla språkstudenter hem. Louis erbjöd sig att köra mig, men jag trodde inte att jag var tillåten att åka med honom. Så nu satt jag ensam på bussen och kände onda blickar i nacken från Alexandra. Men det var inte bara Alexandra som tittade på mig. Det var jätte många som vände sig om för att ta sig en titt på tjejen som Louis hade dragit ut på scen. Som om dom förut sett rakt igenom mig när dom tittat på mig och nu upptäckt att jag faktiskt existerade. Kanske hade jag inte vart redo att berätta för världen. Eller så var världen inte redo för att få reda på om mig.

- WHY DIDN’T YOU TELL ME!?! skrek Alexandra.

- BECAUSE I DIDN’T KNOW WHAT TO SAY! Skrek jag tillbaka.

- YOU COULD JUST TOLD ME THE TRUTH FROM THE BEGINNING! Skrek hon och smällde igen dörren in till vårt rum. Jag hörde hur låste dörren och jag sjönk ner på golvet i tårar. Vad hade jag gjort? Egentligen ingenting, jo jag hade kysst Louis Tomlinson från One Direction några gånger. Men skulle det verkligen betyda att min vänskap med Alexandra här med var slut? Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det där rummet var ju mitt också. Och jag skulle bo här i en vecka och fyra dagar till. Åh, tanken på att det inte var lång tid kvar tills jag skulle bli tvungen att åka hem fick mig att gråta ännu mer.

Jag gick ner till vardagsrummet och satte på tvn för att upptäcka att How I Meet Your Mother faktiskt gick på brittisk tv också.

Även om det var roligt och jag skrattade ibland kunde jag inte sluta gråta. Hur kunde en dag som börjat så otroligt bra fullständigt krascha senare på kvällen.

Marie kom och satte sig bredvid mig,

- How are you honey? frågade hon med lugnande röst. Jag snyftade och samlade kraft för att berätta. Jag berättade hur underbar Louis var och hur bra dagen hade börjat. Men att Alexandra nu var fullständigt förbannad på mig.

- Shouldn’t she be happy for me? Snyftade jag medan Marie strök mig över ryggen.

- I can try to talk to her if you want. Jag mumlade ett ja mellan snyftningarna och Marie reste sig för att gå och prata med Alexandra.

Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes innan Marie kom tillbaka till vardagsrummet. Hon skakade på huvudet.

- I’m sorry, nothing I say makes her go out of that room and talk to you. Suckade hon. Jag grät ännu mer och snyftade fram,

- But were sould I sleep? It’s my room to!

- I can fix our gestroom to you.

- But my stuff, all my stuff are in there.

- I will get your stuff, calm down and continue watching tv, I will fix this. Hon reste på sig för att ordna mitt nya rum. Och jag satt gråtandes kvar i soffan framför How I Meet Your Mother.

Jag vaknade morgonen efter av att jag fick ett sms. Jag hoppades på att det skulle vara från Louis men det var från ett okänt nummer. Jag plockade upp telefonen och läste, ”hej, såg dig igår på EF Summeranza men fick aldrig chansen att prata med dig. Hur är det?”. Vem kunde det vara ifrån? Jag kände ingen mer som skulle till London på språkresa den här sommaren. Kanske bara någon random som försöker lura mig tänkte jag men svarade ändå, ”Jag mår bra tack, vem är det här?”. Det smällde en dörr mittemot, jag antog att det var Alexandra som gick ner för att äta frukost. Jag kände att vi inte var redo att prata än så jag hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning istället för att äta frukost först. Precis när jag klev ur duschen hörde jag hur mobilen durade till. ”Det är Fredrik, som du gick i samma klass som från 1-9”. Är han här? Tänkte jag. Uppenbarligen var han ju det eftersom han hade sett mig igår. Han hade säkert sett mig när Louis drog ut mig på scenen. Eftersom jag tror inte det var någon som missade det. Allt hade varit mycket enklare om Alexandra hade blivit döv och blind under den tiden. Åh, suck. Jag ville inte tänka på det. Vad skulle jag göra för att hon skulle förlåta mig?

Jag svarade på Fredriks sms, ”Jaha heej! Jag har inte sett dig här. När kom du?”. Precis när jag tryckte på skicka hörde jag ytterdörren gå igen och jag tittade ut genom mitt fönster som nu låg mot gatan och såg Alexandra gå iväg. Jag tittade på klockan, shit! Jag börjar snart. Jag kastade på mig en blå klänning med vita prickar och en grå hood. Innan jag rusade ner i köket och gjorde en macka som jag tog i farten. Jag han inte knyta mina gula convers och höll nästan på att glömma min mobil. Men jag hann i tid till skolan.

Att kliva in i skolan med blött hår, oknutna skor och med andan i halsen var kanske inte det man skulle ha gjort efter att ha blivit uppdragen på scenen utav en av medlemmarna från One Direction. Dessutom upptäckte jag att det inte var min hood jag hade tagit på mig. Det var Harrys alldeles förstora hood. Vad pinsamt att jag inte har lämnat tillbaka den hann jag tänka innan jag plötsligt gick in i någon.

- Uh, I’m sorry! Sa jag redan innan jag hunnit resa mig upp.

- Det är okej. Fick jag till svar och jag tittade upp och såg en äldre version av den Fredrik jag kände för två år sen.

- Men hej! Sa jag lite förvånat över att det var just honom jag hade sprungit in i.

- Haha, haft en jobbig morgon? Frågade han och tittade på mig uppifrån och ner.

- Syns det? skrattade jag lite försiktigt.

- Nej då! Sa han och log.

- Du jag undrar om du vill hitta på någonting efter lektionerna. Typ gå och fika eller någonting. Fast du kanske ska träffa han där killen. Sa han och skruvade lite på sig samtidigt som han tittade ner i marken.

- Nej jag har inte bestämt något. Jag vet ett jätte bra fik, möt mig vid porten när vi slutar så tar vi en fika. Okej?

Han nickade och mer han vi inte prata för att det ringde in och vi var tvungna att springa iväg till våra klassrum.

Jag trodde inte ens att jag skulle överleva första lektionen. Jag hade alltid vart tjejen som hållit sig i backgrunden och inte haft några strålkastare på mig. Men nu, dagen då jag bara hade kastat på mig kläder och sprungit till skolan. Då skulle alla plötsligt börja se mig. Jag var inte längre tjejen som gick ouppmärksammat igenom korridoren. Istället hade jag över en natt blivit tjejen som alla släppte fram igenom korridoren och stod och viskade om när jag gick förbi. Jag gillade verkligen inte det här, och jag hade stora aningar om att det hade med gårdagen att göra.

Slutet av dagen kom och jag höll på att glömma bort att jag skulle fika med Fredrik. Det var inte förrän han sprang ikapp mig utanför skolan som jag kom på det. Det blev väldigt pinsamt när jag skulle försöka förklara och be om ursäkt. Men jag överlevde och tog med honom till det lilla fiket där jag hade träffat killarna i One Direction för första gången.

- Det är så skönt att prata med någon som är svensk. Jag har pratat enbart engelska i snart två veckor.

- Ja, du åkte själv va? Jag åker också själv men jag går i en klass med bara svenskar. Du är lite modigare än mig. Skrattade han och jag log.

- Nej, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Jag tänkte att här känner ingen mig och jag får vara hur dålig som helst. Se hur bra det gick. Nu vet alla vem jag är och dömer mig för minsta misstag.

- Ja, det var ju lite svårt att missa dig igår. Du har ju skaffat kändis pojkvän, det hade man inte trott om dig.

- Nä jag vet. Men allt blir inte riktigt som man tror.

- Så hur träffades ni två då?

- Vi träffades faktiskt här. Sa jag och skrattade lite generat.

- Jaha, är det därför du gillar det här fiket så mycket. Skrattade han och jag kände hur jag rodnade.

- Nej, inte ba.. Längre hann jag inte för att min telefon ringde.

Jag svarade och blev förvånad över att höra mammas röst i telefonen. Vi hade bara skickat sms sedan jag åkte eftersom det var mycket billigare.

- Hej Hedvig!

- Hej, varför ringer du? Jag trodde vi bestämde att vi bara skulle smsa?

- Jo, men jag var tvungen att ringa.

- Har det hänt något?

- Nej, nej. Det är bara det att jag undrar vem den där killen är..

- Vilken kille?

- Ja men killen du klänger runt halsen på på alla bilder.

- Jaha, men det är.. vänta lite nu. Vilka bilder?

- Hela internet är översvämmat med bilder på dig och en kille från något pojkband.

- Va!? Är det sant?

- Ja, jag blev lite förvånad att hitta min blyga dotter som aldrig går upp på en scen på flera hundratals bilder tagna av fans.

- Nej men gud vad pinsamt! I och för sig vad skulle jag ha väntat mig.

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

--------------------

Förlåt för att det inte har uppdaterats på länge. Det blev en extra lång del nu
bara för det. Dom senaste dagarna har gått åt till att sova efter skolan.