tidigare:

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------

Jag skyndade mig innanför dörren och in på mitt rum. Jag tog upp mobilen och slog Louis nummer. Telefonsvararen. Jag vet att han har mobilen på sig. Han har den alltid med sig. Varför svarade han inte, ingenting hade ju hänt och han hade inget att vara arg på mig för. Jag skickade ett sms istället, ”Lou, I don’t know what you think you saw. But thats was my friend from sweden. You can’t possible be so jealous that I not even can talk to other boys. Please call me! xx”. Mer än så kunde jag inte göra. Eller jo, vänta.

- Marie!? Ropade jag så högt jag kunde. Och jag hörde hur Marie kom springandes uppför trappan.

- Yes, what is it?

- Can you pleaseplease drive me home to Lou?

- Of course I can, but next time you yell for me like that. Please don’t sound like someone is dying!

Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi sa ingenting under hela resan och jag glömde nästan tacka henne för skjussen när jag hoppade ur bilen. Jag rusade upp för trappan och knackade på dörren. Jag höll andan, pleasepleaseplease be here. Dörren öppnades men det var inte Louis som stod där, utan Harry.

- Hi. Sa han lite förvånat.

- Is Louis here?

- No..

- You know were he is?

- No, actually I don’t. What happened?

- Nothing, but Louis thought something happened. Can I come in and wait for him here?

- Sure.

Vi gick in och satte oss i soffan. Det stod på tvspel på tvn. Harry hade antagligen spelat innan jag knackat på dörren.

- Isn’t that my hood?

- Oh, yes it’s yours. I forgot to return it to you and and this morning I was so stressed that I accidentally took yours instead of mine.

- It’s alright, I honestly haven’t missed it. You can keep it if you want.

- No you can get it back. Sa jag och började ta av mig den men Harry avbröt mig,

- Keep it, I mean it. You will get cold otherwise.

- Are you sure, really really sure?

- Yes, keep it! Skrattade han.

- So, what does Lou think happened?

- uhm, I don’t know what he think happened, because I haven’t had the chance to talk to him. He’s not answering my calls.

- But what did you do to make him belive you had done something? Haha, you know what I mean.

- I just had a coffee with an old friend from sweden who happened to be a guy. And I heard something behind us and saw Louis hurry away in an other direction.

- Aha, it sounds like you need to think about something else. Wanna play video games with me?

Harry hade verkligen rätt, jag behövde tänka på någonting annat. Och Mario Kart var ett väldigt bra sätt att glömma allt annat med. Killarna kom hem en efter en och började spela Mario Kart med oss. Jag skrattade och hade roligt men när klockan hade blivit 2 på natten hade Louis fortfarande inte kommit hem. Jag började bli riktigt trött och orkade nästan inte sitta upprätt i soffan. Så jag satte alarm på mobilen precis innan jag somnade på soffan i deras lägenhet.

Jag vaknade utav mitt mobilalarm ringde. Jag öppnade ögonen för att stänga av det när jag upptäckte att jag inte låg i soffan längre. Det här var Louis rum. Och var var min mobil? Jag kunde höra den men jag såg den inte. Jag satte mig upp och mötte Louis blick.

- I’m sorry. Sa han och tittade ner i golvet.

- I have talked to Harry, I just over reakted. Fortsatte han samtidigt som han satte sig ner på sängen.

- It’s okey, I would reacted the same way.

- But I didn’t even try to find out how it was. I’m so sorry!

- No really, it’s okey. I was just afriad that I would lose you.

- Don’t ever be afriad to lose me. Cause I will always love you.

- I love you. Viskade jag och la mig i hans famn. Han kysste mig och det var tur att jag låg ner för om jag hade stått upp hade jag legat på golvet nu. Jag är nästan lite rädd för hur svag jag är för honom.

Hur underbart och alldeles fantastiskt det än var att vara i Louis armar kunde jag inte ligga där för alltid. Jag hade lektioner att passa. Och det värsta som skulle kunna hända var, ja förutom att förlora Louis, att komma till skolan i samma kläder som dagen innan. Om det hade varit veckan innan hade ingen lagt märke till det. Men vid tanke på hur utstirrad jag hade känt mig igår. Trodde jag inte att det var någon som skulle undgå att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad.

Så jag fick låna ett par blåa chinos utav Louis. Det här var verkligen vad man kunde kalla ”boyfriend jeans”. Förutom det faktum att det inte var jeans. Men jag kunde ju inte gå till skolan i enbart byxor.

- Turn around for a little while. Sa Louis och jag kunde se att han hade något för sig.

- Why?

- Just do it. Sa han och jag skrattade samtidigt som jag vände ryggen mot honom.

Jag hörde hur han rotade i garderoben innan jag kände hans hand på min midja och han sträckte fram ett vitt paket framför mig.

- Surprise! Viskade han i mitt öra och jag skrattade.

- Lou it’s not my birthday..

- I know, but I want you to have this. Sa han och jag vände mig mot honom för att kyssa honom. Jag höll på att falla men han fångade upp mig i sin famn. Det här kommer verkligen ta kol på mig en dag.

Jag öppnade paketet och där i låg världens finaste stickade randiga tröja. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

- The boys aren’t allowed to wear strips, but I thought of you when I saw it. And you isn’t one of the boys. So I thought it doesn’t matter.

- Haha, aw Louis it’s so beautiful! And it’s really the right time to give it to me. Because otherwise I should had to go to scool without a shirt.

Jag bytte om och flätade mitt långa hår i en fläta innan vi gick ner för att äta frukost. I köket satt Niall och Liam. Det var tydligen bara dom som var vakna.

- New clothes? Frågade Niall.

- Only the shirt, I got it from Lou. The pants are actually Louis. Vi skrattade.

- So how come we aren’t allowed to wear stripes when she is? Frågade Liam Louis lite retsamt.

- She aren’t in the band, she’s my girlfriend. Skrattade han och jag blev varm inombords.

Hans släppte av mig en bit från skolan, ungefär utanför tunnelbanestationen, för att vi skulle slippa skrikande fans. Så när jag klev innan för dörrarna hoppades jag nästan på att gårdagens uppmärksamhet inte skulle hända igen.

Men så fel man kan ha. Det var som om allt och alla liksom stannade upp och det var bara jag som rörde mig framåt. Jag kände blickarna i nacken när jag gått förbi. Men jag lyckades överleva ända fram till klassrumsdörren där jag blev stoppad utav två av Alexandras kompisar.

- Been at you boyfriends house to night? Sa den ena och jag gillade inte tonen hon hade när hon pratade med.

- Forgot to bring clohtes? I really don’t think that’s your pants. Sa den andra och jag kände hur jag rodnade.

- Thought so. Fortsatte hon.

- Proud of your self? Sa den första och nu skulle jag äntligen lyckas kläcka ur mig någonting.

- Proud of what? Sa jag.

- For being Louis Tomlinson’s girlfriend. And breaking Alexandras heart.

- Breaking what? Sa jag kanske lite väl förvånat och högt.

- You could, after all, told her that you were seeing Louis. Perhaps you couldn’t know that Alexandra was in love with him. Jag tappade hakan. Va? hörde jag rätt?

- Alexandra is what!?

- Yes, you heard right. She. Is. In. Love. With. Him. And you sort of made that dream crash and burn for her.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

-----------------------

Det är nog ungefär såhär ofta jag kommer uppdatera, varannan dag. Det är lagom lång tid emellan och det blir bättre texter om jag får tänka igenom dom lite.

tidigare:

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade "I love you" i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

-----------------------

När jag gick av scenen såg jag att jag hade fått ett sms från Alexandra. ”WHAT!? YOU AND LOUIS??? WHY HAVEN’T YOU TOLD ME? SO THATS WHAT YOU HAVE BEEN HIDING! I thought we were friends.”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eller göra. Så jag försökte skaka av mig minnet av smset och gick istället in på twitter och skrev ” I love you @Louis_Tomlinson”. Kände mig lite barnslig men tog inte bort det, för det var ju faktiskt sant.

Killarna klev så småningom av scenen och det blev dags för mig att gå mot bussarna som skulle ta alla språkstudenter hem. Louis erbjöd sig att köra mig, men jag trodde inte att jag var tillåten att åka med honom. Så nu satt jag ensam på bussen och kände onda blickar i nacken från Alexandra. Men det var inte bara Alexandra som tittade på mig. Det var jätte många som vände sig om för att ta sig en titt på tjejen som Louis hade dragit ut på scen. Som om dom förut sett rakt igenom mig när dom tittat på mig och nu upptäckt att jag faktiskt existerade. Kanske hade jag inte vart redo att berätta för världen. Eller så var världen inte redo för att få reda på om mig.

- WHY DIDN’T YOU TELL ME!?! skrek Alexandra.

- BECAUSE I DIDN’T KNOW WHAT TO SAY! Skrek jag tillbaka.

- YOU COULD JUST TOLD ME THE TRUTH FROM THE BEGINNING! Skrek hon och smällde igen dörren in till vårt rum. Jag hörde hur låste dörren och jag sjönk ner på golvet i tårar. Vad hade jag gjort? Egentligen ingenting, jo jag hade kysst Louis Tomlinson från One Direction några gånger. Men skulle det verkligen betyda att min vänskap med Alexandra här med var slut? Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det där rummet var ju mitt också. Och jag skulle bo här i en vecka och fyra dagar till. Åh, tanken på att det inte var lång tid kvar tills jag skulle bli tvungen att åka hem fick mig att gråta ännu mer.

Jag gick ner till vardagsrummet och satte på tvn för att upptäcka att How I Meet Your Mother faktiskt gick på brittisk tv också.

Även om det var roligt och jag skrattade ibland kunde jag inte sluta gråta. Hur kunde en dag som börjat så otroligt bra fullständigt krascha senare på kvällen.

Marie kom och satte sig bredvid mig,

- How are you honey? frågade hon med lugnande röst. Jag snyftade och samlade kraft för att berätta. Jag berättade hur underbar Louis var och hur bra dagen hade börjat. Men att Alexandra nu var fullständigt förbannad på mig.

- Shouldn’t she be happy for me? Snyftade jag medan Marie strök mig över ryggen.

- I can try to talk to her if you want. Jag mumlade ett ja mellan snyftningarna och Marie reste sig för att gå och prata med Alexandra.

Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes innan Marie kom tillbaka till vardagsrummet. Hon skakade på huvudet.

- I’m sorry, nothing I say makes her go out of that room and talk to you. Suckade hon. Jag grät ännu mer och snyftade fram,

- But were sould I sleep? It’s my room to!

- I can fix our gestroom to you.

- But my stuff, all my stuff are in there.

- I will get your stuff, calm down and continue watching tv, I will fix this. Hon reste på sig för att ordna mitt nya rum. Och jag satt gråtandes kvar i soffan framför How I Meet Your Mother.

Jag vaknade morgonen efter av att jag fick ett sms. Jag hoppades på att det skulle vara från Louis men det var från ett okänt nummer. Jag plockade upp telefonen och läste, ”hej, såg dig igår på EF Summeranza men fick aldrig chansen att prata med dig. Hur är det?”. Vem kunde det vara ifrån? Jag kände ingen mer som skulle till London på språkresa den här sommaren. Kanske bara någon random som försöker lura mig tänkte jag men svarade ändå, ”Jag mår bra tack, vem är det här?”. Det smällde en dörr mittemot, jag antog att det var Alexandra som gick ner för att äta frukost. Jag kände att vi inte var redo att prata än så jag hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning istället för att äta frukost först. Precis när jag klev ur duschen hörde jag hur mobilen durade till. ”Det är Fredrik, som du gick i samma klass som från 1-9”. Är han här? Tänkte jag. Uppenbarligen var han ju det eftersom han hade sett mig igår. Han hade säkert sett mig när Louis drog ut mig på scenen. Eftersom jag tror inte det var någon som missade det. Allt hade varit mycket enklare om Alexandra hade blivit döv och blind under den tiden. Åh, suck. Jag ville inte tänka på det. Vad skulle jag göra för att hon skulle förlåta mig?

Jag svarade på Fredriks sms, ”Jaha heej! Jag har inte sett dig här. När kom du?”. Precis när jag tryckte på skicka hörde jag ytterdörren gå igen och jag tittade ut genom mitt fönster som nu låg mot gatan och såg Alexandra gå iväg. Jag tittade på klockan, shit! Jag börjar snart. Jag kastade på mig en blå klänning med vita prickar och en grå hood. Innan jag rusade ner i köket och gjorde en macka som jag tog i farten. Jag han inte knyta mina gula convers och höll nästan på att glömma min mobil. Men jag hann i tid till skolan.

Att kliva in i skolan med blött hår, oknutna skor och med andan i halsen var kanske inte det man skulle ha gjort efter att ha blivit uppdragen på scenen utav en av medlemmarna från One Direction. Dessutom upptäckte jag att det inte var min hood jag hade tagit på mig. Det var Harrys alldeles förstora hood. Vad pinsamt att jag inte har lämnat tillbaka den hann jag tänka innan jag plötsligt gick in i någon.

- Uh, I’m sorry! Sa jag redan innan jag hunnit resa mig upp.

- Det är okej. Fick jag till svar och jag tittade upp och såg en äldre version av den Fredrik jag kände för två år sen.

- Men hej! Sa jag lite förvånat över att det var just honom jag hade sprungit in i.

- Haha, haft en jobbig morgon? Frågade han och tittade på mig uppifrån och ner.

- Syns det? skrattade jag lite försiktigt.

- Nej då! Sa han och log.

- Du jag undrar om du vill hitta på någonting efter lektionerna. Typ gå och fika eller någonting. Fast du kanske ska träffa han där killen. Sa han och skruvade lite på sig samtidigt som han tittade ner i marken.

- Nej jag har inte bestämt något. Jag vet ett jätte bra fik, möt mig vid porten när vi slutar så tar vi en fika. Okej?

Han nickade och mer han vi inte prata för att det ringde in och vi var tvungna att springa iväg till våra klassrum.

Jag trodde inte ens att jag skulle överleva första lektionen. Jag hade alltid vart tjejen som hållit sig i backgrunden och inte haft några strålkastare på mig. Men nu, dagen då jag bara hade kastat på mig kläder och sprungit till skolan. Då skulle alla plötsligt börja se mig. Jag var inte längre tjejen som gick ouppmärksammat igenom korridoren. Istället hade jag över en natt blivit tjejen som alla släppte fram igenom korridoren och stod och viskade om när jag gick förbi. Jag gillade verkligen inte det här, och jag hade stora aningar om att det hade med gårdagen att göra.

Slutet av dagen kom och jag höll på att glömma bort att jag skulle fika med Fredrik. Det var inte förrän han sprang ikapp mig utanför skolan som jag kom på det. Det blev väldigt pinsamt när jag skulle försöka förklara och be om ursäkt. Men jag överlevde och tog med honom till det lilla fiket där jag hade träffat killarna i One Direction för första gången.

- Det är så skönt att prata med någon som är svensk. Jag har pratat enbart engelska i snart två veckor.

- Ja, du åkte själv va? Jag åker också själv men jag går i en klass med bara svenskar. Du är lite modigare än mig. Skrattade han och jag log.

- Nej, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Jag tänkte att här känner ingen mig och jag får vara hur dålig som helst. Se hur bra det gick. Nu vet alla vem jag är och dömer mig för minsta misstag.

- Ja, det var ju lite svårt att missa dig igår. Du har ju skaffat kändis pojkvän, det hade man inte trott om dig.

- Nä jag vet. Men allt blir inte riktigt som man tror.

- Så hur träffades ni två då?

- Vi träffades faktiskt här. Sa jag och skrattade lite generat.

- Jaha, är det därför du gillar det här fiket så mycket. Skrattade han och jag kände hur jag rodnade.

- Nej, inte ba.. Längre hann jag inte för att min telefon ringde.

Jag svarade och blev förvånad över att höra mammas röst i telefonen. Vi hade bara skickat sms sedan jag åkte eftersom det var mycket billigare.

- Hej Hedvig!

- Hej, varför ringer du? Jag trodde vi bestämde att vi bara skulle smsa?

- Jo, men jag var tvungen att ringa.

- Har det hänt något?

- Nej, nej. Det är bara det att jag undrar vem den där killen är..

- Vilken kille?

- Ja men killen du klänger runt halsen på på alla bilder.

- Jaha, men det är.. vänta lite nu. Vilka bilder?

- Hela internet är översvämmat med bilder på dig och en kille från något pojkband.

- Va!? Är det sant?

- Ja, jag blev lite förvånad att hitta min blyga dotter som aldrig går upp på en scen på flera hundratals bilder tagna av fans.

- Nej men gud vad pinsamt! I och för sig vad skulle jag ha väntat mig.

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

--------------------

Förlåt för att det inte har uppdaterats på länge. Det blev en extra lång del nu
bara för det. Dom senaste dagarna har gått åt till att sova efter skolan.

Det här blir mina nyårsklackar! Tänk att det är december och snart ett nytt

år! Det känns som att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir,

eller är det bara för mig det känns så? Vill ni också bli ägare till ett par

sådana här klackar kan ni klicka http://www.missguided.co.uk/catalog/product/view/id/54937/s/molly-crystal-ankle-boots/category/641/utm_source=aw&utm_medium=affiliate&utm_campaign=affiliatewindow&awc=2872_1354438246_7f6fcd49970b5909ff15dd158b5275b6

Förra gången var det ju "Amanda" tema och om

hennes kläder. Tänkte att jag skulle göra skor

tema den här gången.. (("Vem gillar inte skor"))..

Men outfit kommer också att finnas med.!! :)

tidigare:

Jag var inte kontaktbar den dagen, jag svarade på allt med mm, ja, nej och kanske. Men Alexandra, ouppmärksam som hon var, babblade på som vanligt om killar, One Direction, EF Summeranza och andra grejer som föll henne i smaken.

Innan jag somnade den kvällen gick jag igenom allt vi gjorde och sa på våran första dejt. Ord for ord och steg för steg. Tillslut orkade jag inte håla ögonen öppna och jag somnade.

-----------------

Jag klev av bussen och såg ut över ett område som såg ut som ett stort tivoli. Det fanns karuseller, godisstånd, ett litet parishjul och massor av annat kul. Jag gäspade stort, jag hade vaknat redan 05.57 och varit klarvaken. Dagen skulle bli så bra tänkte jag och det vibrerade i min ficka. Jag läste,

”Come to the right side of the stage, I want to meet you! xx” Jag log stort och svarade,

”I’m there in three xx”

Jag skyndade bort till scenens högra hörn innan Alexandra hunnit ur bussen så att jag skulle slippa förklara var jag skulle.

Jag såg inte Louis men jag tänkte att jag går väl bara in här så hittar jag väl honom. Men jag blev stoppad av en vakt som sa att här får du inte gå in. Jag försökte förklara att jag kände Louis och skulle träffa honom. Men vakten vägrade att släppa förbi mig. Efter en stund hörde jag en välkänd röst,

- It’s okay, she’s with us. Harry stod där på andra sidan vakten och log. Denna gången släppte vakten förbi mig och försökte att be om förlåtelse.

- It’s okey. Sa jag innan jag gick förbi honom och följde Harry in blad förstärkare och annat. Sen såg jag honom. Jag sprang fram och slängde mig om halsen på honom. Han kysste mig och släppte inte taget. Han luktade så gott och jag lutade huvudet mot hans bröst. Det var inte förrän jag hörde busvisslingar och applåder som jag vaknade till. Jag hade inte insett Louis inte var själv. Där stod de andra killarna och skrattade och applåderade. Jag rodnade och släppte taget om Louis.

- What is it? Do you have ruin this moment? Frågade Louis lite surt.

- Yes, thats what we are here for! Skrattade Niall.

- So it’s you two now? Frågade Harry med glimten i ögat.

Jag tittade på Louis och jag såg att vi båda tänkte samma sak. Jag rodnade och log medan Louis svarade,

- Yes it is!

Applåder och busvisslingar utbröt. Jag tittade upp på Louis och vi kysstes. Min dag kunde verkligen inte bli bättre än såhär.

Jag gick ut igen så att dom andra i min klass inte skulle märka att jag varit borta. Jag såg Alexandra stå med två tjejer från våran klass, så jag gick dit.

- Were have you been? Frågade Alexandra. Jag rodnade och drog till med något som var hyfsat möjligt.

- I have been on the toilet. Sa jag och log lite tveksamt.

- But the toilet’s aren’t in that direction. Jag rodnade och skrattade lite åt att hon hade sagt direction. Men Alexandra verkade inte tycka att det var lika roligt.

- You have been so mysterious the past days. What are you hiding? Frågade hon upprört.

- I’m not hiding anything! Sa jag, men jag tror inte att det lät så trovärdigt för Alexandra stormade iväg med de andra två tjejerna efter sig och jag blev ensam kvar.

Jag tog upp mobilen och skrev ett sms till Louis, ”Alexandra is mad at me, she knows I’m hiding something. Is it okey if I come and be with you? xx”. Det dröjde inte länge innan jag fick ett svar. Och jag började gå mot scenen redan innan jag läst smset. Denna gången kände vakten igen mig och jag kunde gå rätt in utan att behöva tjafsa. Nu var problemet bara att hitta dit jag hade varit sist. Det slutade med att jag inte hade en aning om var jag var och jag fick ringa Louis.

Han lyckades hitta mig genom mina beskrivningar av saker som fanns runt omkring. Och vi gick in i en barack där de andra killarna satt och spelade tvspel samtidigt som dom sjöng låtar från deras skiva. Louis satte sig i den enda fåtöljen som var ledig och klappade i knät och tittade på mig. Jag skrattade och gick och satte mig i hans knä och han la armen om mig.

Tiden gick fort och det var inte lång tid kvar till dom skulle upp på scenen. Dom gjorde sig i ordning och Louis drog med mig till scenen, vi stod där bakom draperier och killarna väntade på signalen att gå ut på scenen. Det var någon som ropade, ”And now, welcome the boys from One Direction”. Publiken bröt ut i ett dundrande jubel. Louis kysste mig och dom gick ut på scenen.

- How are you guys!? Frågade Liam och publiken skrek ännu mer. Dom drog igång och jag stod där ensam och tittade på dom. Jag kände mig så lyckligt lottad. Jag av alla tusentals tjejer, hade lilla jag fått Louis. Och jag ville inte ens ha honom från början, men nu när jag hade honom tänkte jag aldrig släppa taget. Jag hörde hur Louis sa,

- This song is for a very special girl who is mine! Och de började sjunga Stole my heart. Jag kände hur jag blev alldeles upp över öronen röd i ansiktet och jag hoppade nästan av lycka. Han gav en låt till mig!

Efter låten mötte jag Louis blick och han gick av scenen och fram till mig.

- Are you ready to tell Alexandra and the others? Frågade han och jag nickade. Han tog tag i min hand och började gå in mot scenen igen. Jag försökte hålla emot men det var ingen idé. Louis var mycket starkare än mig.

Jag kom ut i strålkastarljuset och tittade ut över publiken. Herregud vad många det var. Jag kände hur mina kinder blev ännu rödare än dom redan var samtidigt som jag försökte fixa till mitt hår. Louis hade ju inte direkt förberett mig på det här.

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det här framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade ”I love you” i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

---------------------

Jepp. Där kom kap.8 !! ;)
 

n                           

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/4113827/?claim=k6p7cqvwhfb">Följ

min blogg med Bloglovin</a>

Följ mig och fråga gärna om ni vill att jag ska följa tillbaks.!

Forsätter fortfarande med novellen och hoppas ni gillar den..

          <----- Lite smått om bloggandet ---->

tidigare:

Jag tyckte filmen var jätte bra, jag förstod nu varför killarna verkligen skulle vara med och se de. Jag kunde till och med höra dom snyfta ibland. De här killarna var inte så tuffa som dom såg ut, tänkte jag och log lite för mig själv. Men jag kunde inte hjälpa att känna hur tunga ögonlocken blev, jag var verkligen trött nu. Jag kunde inte hålla emot längre. Jag somnade där med huvudet i Louis knä.

--------------

Jag vaknade i soffan dagen efter av att Harry hade satt sig på min mage. Jag hostade till och han märkte att jag vaknat,

- Godmorning my owl! Skrattade han.

- Was that necessary? grymtade jag.

- Oh yes it was! It’s ten AM. You need to go out to the kitchen now!

- Alright alright. Muttrade jag och svepte in mig i filten jag hade över mig samtidigt som jag gick mot köket.

Där stod Louis och lagade frukost. Bacon och ägg skulle det bli. Harry kom in i köket och sa,

- Don’t worry, I have helped him. It’s not going to taste disgusting.

Jag skrattade och vi åt. Det smakade verkligen inte äckligt, det kanske var Harrys förtjänst. Jag mins att han har sagt att Louis inte är särskilt bra på att laga mat och att det är han som brukar laga mat åt honom.

Men klockan hade hunnit bli mycket och jag var tvungen att åka så att jag skulle hinna hem innan Alexandra. När vi svängde in på gatan ser jag Alexandra framför oss. Skit också, vi hann inte före henne.

- Stop here, Alexandra is there in front of us. Sa jag och Louis stannade vid sidan av vägen kanske fyra hus ifrån.

- Does it look like I did put this clothes on this morning and just went off to buy coffee? Frågade jag och försökte kamma ur en tova ur håret med fingrarna. Varför skulle jag ha så långt hår.

- You look beautiful!

- Oh thats just what you say.

- No, I mean it. Han lutade sig framåt och vi kysstes.

- Before you go, it’s something I want to tell you. Sa han, nej det här kändes inte bra. Vad var det nu?

- Are you going to EF Summeranza tomorrow?

- Yes, I will.

- Good, because then we’re going to meet. Don’t tell anybody, but we are the secret band.

- You are? Wow, cool! But everyone are going to be there, how can we meet?

- We will figur something out!

Jag kysste honom hej då innan jag gick mot huset. Oturligt nog låg tunnelbanan åt andra hållet, så det skulle inte riktigt se ut som om jag kom därifrån. Jag fick väl bara hoppas på att Alexandra inte var i närheten av ett fönster. Vårt rum låg ju mot baksidan så jag hoppades på att hon skulle vara där.

När jag svängde in på tomten såg jag Alexandra i fönstret i hallen, hade hon inte kommit längre? Attans. Hon mötte min blick och tittade undrande på mig.

- Were have you been? Frågade hon så fort jag stängde dörren. Jag försökte dölja min rodnad så gott det gick samtidigt som jag svarade,

- I have just been out for a walk and did grab a coffee. Did you have a nice time at the Parker? Frågade jag mest för att byta samtalsämne.

Hon pratade på om att dom hade lyssnat på One Direction och försökt ta reda på om Louis hade någon tjej eller om han bara menade Harry. Han hade tydligen twittrat ”I had a really great dinner tonight. Now movie time with my date + the boys.”. Jag rodnade ännu mer och det var ett rent under att Alexandra inte märkte någonting. Hade han skrivit det på twitter? Åh, jag gillade verkligen den här killen. Och att han vågade skriva det på twitter. Helt galet! I och för sig hade han inte skrivit mitt namn. Men ändå. Jag kunde inte riktigt förstå att han verkligen gillade mig.

Jag var inte kontaktbar den dagen, jag svarade på allt med mm, ja, nej och kanske. Men Alexandra, ouppmärksam som hon var, babblade på som vanligt om killar, One Direction, EF Summeranza och andra grejer som föll henne i smaken.

Innan jag somnade den kvällen gick jag igenom allt vi gjorde och sa på våran första dejt. Ord for ord och steg för steg. Tillslut orkade jag inte håla ögonen öppna och jag somnade.

-----------------------